Den 19 juli hade jag fått nog av hettan i Stockholm och begav mig till betydligt kyligare breddgrader. Första flygningen gick till Oslo med SAS. Oslo visade sig vara lika varm temperaturmässigt som Stockholm, därför var det bara att fortsätta....


Dagens slutdestination var Longyearbyen på Svalbard. Där det var behagligare temperatur (men ändå väldigt varmt för att vara på Svalbard).


Piloterna förbereder vår Boeing 737 för landning.


Direkt vid ankomst möttes jag av frisk luft och vackra vyer.


En Volvo av äldre modell tog oss vidare till vårt hotell, en resa på drygt 15 minuter.


Coal Miners' cabins är ett av Hurtigrutens hotell i Longyearbyen. I dessa hus bodde gruvarbetarna från och med 30-talet och i flera decennier framåt.


Idag är standarden något helt annat, även om många rum saknar eget badrum. Rummen är stilfullt dekorerade med diverse detaljer från gruvorna. Boendet är bland de billigare som finns i Longyearbyen (vilket inte betyder att det är billigt, då allt kostar mycket på Svalbard, en turistfälla helt enkelt). För oss som hade bokat kryssning med Nordstjernen ingick en natt här. När vi ändå pratar om priset så gick hela 6-dagarsresan med kryssning på cirka 9000 NOK per person.


Den första middagen gav mersmak med en fantastisk renburgare.


Longyearbyen har 2100 invånare med alla möjliga olika nationaliteter. Svenskar är den tredje vanligaste nationaliteten efter förstås norrmän och kanske lite mer oväntat thailändare. 


Byn har fått sitt namn efter mannen John Munro Longyear, som startade kolbrytning här 1906. Hela byn förstördes under andra världskriget och byggdes upp igen på 50-talet.


44 personer har begravts på Svalbard fram tills 1950. Sedan dess har kropparna skickats till fastlandet, p.g.a permafrosten.


Till Longyearbyen kommer det cirka 40 kryssningsfartyg årligen. Utöver de 250 anlöpen av expeditionsfartygen. Denna dag låg AIDAluna inne och fyllde den lilla by med över 2000 turister, inte en alltför rolig upplevelse för oss andra turister där.


Själv skulle jag snart kliva på den något mindre Nordstjernen. Räknat i bruttotonnage är AIDAluna cirka 30 gånger större.


Nordstjernen byggdes vid Blohm & Voss i Hamburg 1956. Hon gick som ordinariefartyg mellan Bergen och Kirkenes fram till 1994. Därefter har hon flera gånger använts som ersättningsfartyg under både kortare och längre perioder (som när hon ersatte Finnmarken 2009-2012). Under somrarna har hon trafikerat Svalbard. Idag drivs hon av Vestland Classic Cruises och är utchartrad till Hurtigruten om somrarna för kryssningar runt Svalbard.


Än idag är en kolgruva i drift utanför Longyearbyen. En tredjedel av kolet som bryts används lokalt, medan resten exporteras utomlands för att bl.a. användas i bilindustrin. 


Innan vi fick stiga ombord på Nordstjernen hade vi en tretimmarssightseeing runt Longyearbyen, där vi besökte muséet och camp Barentz och fick njuta av några smaskiga våfflor med mesost. Svalbard har även en egen renart den lilla Svalbardsrenen.


Incheckningen på Nordstjernen var allt annat än organiserat. Tre fulla turistbussar kom samtidigt. Väskan lämnades på kaj (utan någon som helst märkning) och därefter blev det en lång väntetid i kön för att checka in hos två kvinnor som satt i den trånga aulan. Kunde vi inte bara ha kunnat checka in allt på hotellet... Det är ju ändå samma bolag.... Till råga på allt var det en stor grupp med kinesiska gymnasieungdomar ombord, vilket inte förbättrade situationen. Totalt var vi 110 passagerare ombord, 35 i besättningen (flest thailändare och östeuropéer, antalet norrmän i besättningen gick att räkna på en hand).


Kryssningen varade som sagt i fyra nätter, med två landstigningar per dag. Vår rutt gick längs den nordvästradelen av ögruppen. 


Försalongen är väldigt gemytlig med behagliga färger. Tyvärr ockuperade skolgruppen denna, så om man önskade lugn och ro var detta inte rätt ställe att sitta. 




Denna skulle passa bra ovanför min soffa också.




Väskorna hämtades av vardera passagerare på promenaddäck och man själv tvungen att släpa den till hytten. En besättningsman hjälpte till att visa hytten, men jag hittade dit innan han hann fundera åt vilket håll vi skulle gå.    


Jag och mitt resesällskap bodde i en D4, vilket betyder att den saknade badrum. Men det gick hur bra som helst med duschen i dörren bredvid vår och toaletten fyra dörrar bort. Denna är också en av de största hytterna ombord på 12 kvadratmeter. Hytten i sig dög utmärkt för fyra nätter, bara det faktum att den har två koögon! Jag sov i en av de övre sängarna och som ni ser så är det en fin kant i taket, så den slog jag såklart i varje gång jag la mig. Lika bra det fullt ös medvetslös. Men jag har tipsat om att de kan sätta upp ett skydd för kanten, så att framtida passagerare inte behöver drabbas av huvudvärk under hela resan.


Ombord finns en liten mysig bar.


I aktersalongen var det oftast genomgångar och föreläsningar.




Säkerhetsgenomgången var ju såklart tvungen att äga rum precis vid avgång, dessutom på hela 5 språk (engelska, norska, tyska, franska och kinesiska)!


Däck C


Receptionen var till större del av resan obemannad, ifall man hade några ärenden fick man ta det i caféet/baren.


Förliga trapphuset med vackra trädetaljer.


Den f.d. cafeterian används nu som restaurang för att kunna ta emot alla passagerare under en sittning.


I cafeterian finns också en liten shop med ett par souvenirer.


Ett minne ifrån trafiken längs norska kusten.


Vi har lagt ut i Svalbards största fjord, Isfjorden. Där vi skulle segla i tre timmar till vår nästa destination, Barentsburg.


Den första middagen var i form av buffé, följande middagar var trerätters. Maten var generellt bra med många skandinaviska inslag, samt en stor variation av kalla och varma rätter. (Mer om maten kommer att komma i följande delar).


En interiörbild från restaurangen taget vid ett senare tillfälle.


Buffédelen var inte direkt dimensionerad för 110 hungriga gäster på en gång.


Strax innan klockan 20 närmade vi oss resans första hamn Barentsburg, jordens paradis eller inte.


Vi la till i hamnen som serverar alla typer av fartyg, allt från expeditionsfartyg till containerfartyg och bulkfartyg (för kolet).


Om det inte finns några scanner tillgängliga, får man bocka av alla passagerare för hand, vilket tog lång tid. Tjejen i besättningen hade ett fantastiskt minne och kom ihåg både hyttnummer och namn dagen efter.


Vid varje landstigning grupperades vi i 5 olika språkgrupper, vi följde den skandinaviska. Just här i Barentsburg var det lokala guider som visade oss runt, annars var det guiderna från båten.


Ett par hundra trappsteg senare kom vi upp i den lilla ryska byn med 400 invånare. I början av 1900-talet började kolbrytningen här och byn började byggas. Det norska bolaget som drev gruvan från början köptes upp av ett nederländskt bolag 1920. Det nya bolaget fick emellertid problem med ekonomin och såldes vidare till det statliga sovjetiska bolaget Arktikugol 1932. Byn ockuperades av tyskarna under andra världskriget, men efter kriget kom ryssarna tillbaka och driver gruvan än idag. De som bor här nu flygs in med charterplan från Ryssland och Ukraina och jobbar sedan på 3- eller 6-månadskontrakt.


Till vänster har den ryska staten byggt ett imponerande kulturhus, med en teater som rymmer mer än antalet invånare. De har även en simhall. Mycket bättre service än vad jag har som bor i ett samhälle med drygt 20 000 invånare.


Sovjetisk lastbil, på något sätt känns det rätt så olustigt att de håller på med denna smutsiga brytning i ett så känsligt landskap.


Sovjetisk propaganda var inte det första jag väntade mig få se på Svalbard.


Byns ortodoxa kyrka.


Lokalbefolkningen bjöd in oss till en rysk folkshow. Även om vi inte förstod många ord, var det kul att få se hur de lyckades behålla glädjen i denna, i mitt tycke, deprimerande miljö.


Två timmar var nog alldeles lagom i denna bosättning, inget ställe jag kommer att åka på en veckas semester till.


Tack Barentsburg för ett intressant besök. Vi satte kurs norrut mot isbjörnens rike.


Under kvällen började vågorna kännas och jag rullade gott runt i sängen, medan stolarna flög i hytten. Märkligt att de inte har satt fast stolarna. Det är ju inte direkt första gången som detta fartyg är ute och gungar.


Vi avslutar denna del med en bild från vår hyttkorridor på däck B, där merparten av hytterna ligger.


Fortsättning följer....
/Kim Viktor

Mycket intressant inlägg.

wow lite annorlunda kryssning än vad man är van vid att se reportage ifrån /TT

Ännu en gång bara att lyfta på hatten för Kim! Tack för att du håller reportagen vid liv här, och mycket intressant med en lite udda kryssning.
Synd att skolgruppen skulle störa i den fina salongen bara...

//R

Underbart reportage Kim, man börjar få en längtan att få åka dit och se det i verkligheten. Jag väntar spänt på att få se fortsättningen.

Men Kim borde du inte ha passat in med de andra skolungdomarna i försalongen .

Härliga bilder, tänk att du fick se en URAL

Trevligt reportage.

Speciellt för mig som har rest "örton" gånger med Nordstjernen när den gått i Hurtigruten. Med en mängd med trevliga minnen. (Varav en del inte lämpar sig för vidare distribution då de närmar sig det Norska fenomenet "Hurtigrutefyll".) Och så har jag i många år haft si så där 4-5 jobbresor vart år till Svalbard både med flyg och båt (inte bara Longyearbyen utan också Barentsburg, Ny-Ålesund och de andra platserna med någon form av ekonomisk verksamhet). Så även detta är kända "jaktmarker" för den gamle Donkeymannen. Stort tack - och ser med glädje fram mot fortsättningen.

Henger meg på Donkeyman. Har også reist "ørten ganger" med NORDSTJERNEN - første gang fra Kirkenes til Hammerfest i 1978. Det var min andre Hurtigrutetur noensinne (siden har det blitt ca. 170 flere). Min første Hurtigrutereise var med HARALD JARL fra Bodø til Hammerfest - min flytting fra Trelleborg til Hammerfest. Men til Svalbard har jeg ikke reist med NORDSTJERNEN men med LOFOTEN i 1979 og FRAM i 2016.

Tack Kim för ett informativt och trevligt reportage från fartyg och resmål!

Jämför man bilderna från Nordstjernen med den några år yngre systern Lofoten från ditt tidigare reportage så är frågan om inte Nordstjernen måste klassas som den trevligaste av de båda? Eller vad tycker du som provat båda i verkligheten?

/ Marre

Jag kan berätta att min favorit i Hurtigruten var gamla "Polarlys" (1952). När den gick ut blev "Nordstjernen" favoriten. En favorit som ju hade ett långt liv i Hurtigruten. Den togs ur trafik ett antal gånger men kom alltid tillbaka av olika skäl. Och när "Nordstjernen" försvann (för gott ??) så blev "Lofoten" favoriten. En favorit som har genomgått en särdeles varsam uppgradering och nu kan kallas för ett seglande museum.

Mine favoritter var MIDNATSOL (1949) og LOFOTEN. Med LOFOTEN har jeg, i tillegg til Hurtigruteleia, reist til både Svalbard (i 1979) og Murmansk (i 1993). Så liker jeg NORDNORGE (1997) veldig godt, det er den eneste som jeg har reist hele rundturen med, og i tillegg til Hjaltland (Shetland) på jomfrutur.

Det morsomme med NORDSTJERNEN er jo at hun er blitt erstattet av nye skip flere ganger. Først av NORDLYS i 1994. Men så ble RAGNVALD JARL solgt i 1995 før POLARLYS kom i 1996, og da kom NORDSTJERNEN tilbake. Så ble HARALD JARL solgt i 2000, før TROLLFJORD kom i 2002, så da kom NORDSTJERNEN tilbake igjen. Så ble NORDKAPP og NRDNORGE sendt til Antarktis på cruise, så da chartret OVDS NORDSTJERNEN fra TFDS.

Jag instämmer i hyllningskören, härligt reportage. Kul att se annorlunda bilder och fartyg 

Meget spændende destination du har valgt denne gang Kim.

Og hvilket fantastisk skib, det kan jo næsten ikke blive mere maritimt, (Lige som din reportage fra M/S Lofoten) Jeg får sådan lyst til at få tatoveret et "Anker" på min arm, når jeg læser denne Reseberättelse. 

Mange tak

Tack så mycket för alla fina kommentarer, det uppskattas!

Men Kim borde du inte ha passat in med de andra skolungdomarna i försalongen .

Jo det var bara språket som var problemet.

Tack Kim för ett informativt och trevligt reportage från fartyg och resmål!

Jämför man bilderna från Nordstjernen med den några år yngre systern Lofoten från ditt tidigare reportage så är frågan om inte Nordstjernen måste klassas som den trevligaste av de båda? Eller vad tycker du som provat båda i verkligheten?

/ Marre

Nordstjernen defenitivt, men Lofoten går bra också. Panoramasalongen på Lofoten är helt klart ett plus, man har inte samma utsikt någonstans på Nordstjernen.

Meget spændende destination du har valgt denne gang Kim.

Og hvilket fantastisk skib, det kan jo næsten ikke blive mere maritimt, (Lige som din reportage fra M/S Lofoten) Jeg får sådan lyst til at få tatoveret et "Anker" på min arm, når jeg læser denne Reseberättelse. 

Mange tak

Ja det tycker jag att du ska göra.

God kväll!
Det var ett tag sedan sist, men nu är det dags för den andra delen från Svalbardsresan.


Tidigt nästa morgon fortsatte vi vår resa längs Svalbards nordvästra kust.


Frukosten var internationell med ett traditionellt utbud plus lite skandinaviska produkter som sill och lax. Överlag smakade det bra, men jag saknade omelett och andra rätter man kan få på de riktiga kryssningsfartygen.


Efter frukost gled vi in i Magdalenafjorden. Fjorden är Svalbards mest kända och är total 10 km lång. Fjällen här är mellan 600-700 meter höga.


Den "första" som upptäckte var Magdalenafjorden var William Barents 1596. Under 1600-talet belägrade engelska och nederländska valfångare fjorden. 


Vi ankrade upp utanför Gravneset, här begravdes 130 engelska valfångare.


Den första gruppen får åka iland.


På Svalbard gäller det att det enda man ska lämna ifrån sig är fotavtryck och då gäller det ju att ha rena skor.


Som tredje grupp fick vi i den Skandinaviska grupp åka iland, varje expeditionsbåt hade plats för 8 personer.






Iland väntade en guidad vandring i valfångarnas fotspår. Här fanns rester av "ugnar" där de smälte valspäcket och destillerade det till olja. 


Lite grönska är inte en alltför vanlig syn på Svalbard...




Vissa svenskar (även tre tyskar och en fransyska) trotsade kylan och tog ett dopp i det 3 gradiga vattnet. Jag kände varken fötter eller huvud när jag kom upp.


Efter en del joggande längs stranden var jag återigen varm och kunde röra mig mot båten.




Lunchen var i form av buffé. De kalla rätterna var i stort sett samma till varje lunch, med bl.a. en fantastiskt god rökt torsk. Jag hade inte tackat nej till ännu fler rätter från havet.


Kul att Nordstjernen fortfarande är registrerad i Norge, även om det nu är i det internationella registret NIS och inte I NOR.




Färden fortsatte genom Sørgattet in till Smeerenburgfjorden.


Fjorden är 20 km lång och döpt efter den nederländska valstationen Smeerenburg, som var i bruk på 1600-talet.


Längst in i fjorden ligger Smeerenburgglaciären.


Här skulle vi göra en landstigning. Eftersom vi var tredje grupp iland sist, var vi nästförst denna gång.


Ur denna vinkel ser Nordstjernen ännu smalare ut, än de 12,65 meter bred hon är.


Allvarligt talat så var detta den tråkigaste ilandstigningen under resan. Vi vandrade bara 200 meter och kom inte mycket närmare glaciären.






Glaciären kalvade och varje gång utbrast alla "wow".


Vi fick göra en mycket kort Glaciärvandring på glaciärkanten.


Silver Cloud blev ombyggd förra hösten till ett expeditionsfartyg och kryssar nu i Arktis om somrarna och Antarktis i vintern.


Med plats för 296 passagerare är hon ett av de större expeditionsfartygen kring Svalbard.


Silverseas cruises var tidigare ett privat rederi baserat i Monaco. Men i juni i år köpte Royal Caribbean upp en majoritetsdel i rederiet. På så sätt fick även Royal Caribbean en fot in i lyx- och expeditionsmarknaden.




Vid Amsterdamøya fick vi syn på våra första valrossar. Dessa mäktiga djur, där hanarna väger runt ett ton! En imponerande vikt när man främst lever på musslor.


Vår första trerättersmiddag bestod av kallrökt lax till förrätt, baconinlindad fläsk Loin till huvudrätt och avslutningsvis en vaniljpannacotta. Mycket gott rakt igenom!


Vi tog en liten sväng in i Raudfjorden för att spana efter djur.




En titt in i byssan.


Efter ett högtalarupprop samlades mängder av folk på fördäcket, där jag hade stått tillsammans med min far och spanat hela kvällen.


En av guiderna ombord hade nämligen fått syn på en stor isbjörnshane på halvön Reinsdyrflya. Han gjorde inte många knop denna afton, men lyfte huvudet ett par gånger. Vår kapten försökte komma så nära som möjligt och när vi var ungefär 500 meter från land låg vi stilla i en halvtimme för att beskåda denna skönhet. 


Strax innan midnatt la vi till för ankar på insidan av Reinsdyrflya och här låg vi hela natten, så att alla hade chans att få sova ut utan att behöva störas av något ljud från maskineriet. Efter en fullspäckad dag sov man gott med vetskapen att en isbjörn befann sig endast några kilometrar från oss.


Fortsättning följer....
/Kim Viktor