*
SV: Johnny Sid / SAL igen....
« Svar #30 skrivet: 20 augusti 2017, 10:47:55 »
Helt bortsett från det här drömprojektet, är det ohyggligt svårt att ta sig in på kryssningsmarknaden med bara ett fartyg och utan en uttalad plan om ytterligare expansion. Åtminstone om det inte gäller någon mer utpräglade nischverksamhet.

Typiskt är istället, att nyetablerade rederier likt exvis Virgin och Viking Cruise, beställer ett antal fartyg, som levereras i snabb takt, när man väl bestämt sig för att gå in på marknaden.

*
SV: Johnny Sid / SAL igen....
« Svar #31 skrivet: 20 augusti 2017, 14:12:03 »
Intressant att debatten kom igång.

När det gäller United States och trafik är naturligtvis det stora problemet att fartyget kräver totalombyggnad men även anpassningar såsom livbåtsplacering etc vilket gör att det dels blir extremt kostsamt att ta fram en fungerande konstruktion, dels själva byggnationen. Klart dyrare än att bara starta på blankt papper. Därav stöter alla projekt som syftar på att få ut henne på havet för egen maskin på rejäl patrull.

När det gäller K5 talar vi om ett nytt fartyg "i stil med K4/5" snarare än ett försök att skapa en "modern K4". Detta gör att projektet inte är lika komplicerat som United States eller T2. Det skulle gå att relansera SAL som ett rederi i lyxsegmentet men det kräver samarbete med investerare och någon existerande rederikoncern.

Sedan noterar jag att skeptikerna förvirras när det gäller dessa koncept inklusive det jag skrev om en "QM2 om 50 år".

I praktiken handlar projekten om vad man kan kalla retroversion eller möjligen "kritisk rekonstruktion" - alltså inte att man dammar av originalritningarna, gör lite modifieringar här och där (t.ex byter originaldieslar mot dieselelektriskt maskineri) och så vips har vi ett fartyg av 1966 års modell i moderniserat utförande.

Vad det i praktiken handlar om är helt moderna fartyg rent tekniskt, med senaste materialen och byggmetoderna för att inte tala om utrustning men som har en linjeföring och inredning som anknyter till originalen utan att allting ombord är "exakta kopior". Man kan t.ex tydligt se att K5 är ett modernt fartyg även om linjeföringen bygger på K4.

Skulle man bygga en "QM3" i stil med QM2 i framtiden blir det något liknande - alltså ett fartyg med state-of-the-art teknologi från 2040 men som utseendemässigt och stilmässigt liknar företrädaren på ungefär samma sätt som 2an har stildrag som dels anknyter till QE2 men även France och Normandie.

Ifråga om driftsekonomi kan man konstatera att en modern retroversion normalt placeras utanför massmarknadssegmentet, d.v.s maximal passagerarkapacitet är inte eftersträvansvärt utan rederiet lägger sig på en lägre nivå (t.ex 800 pax) och anpassar sig därefter. Således går det utmärkt bra att bygga ett fartyg där inte däckshuset sträcker sig hela vägen ut till aktern (vissa motargument har ju handlat om just detta).

Det är ju dock ett faktum att en retroversion med klassisk linjeföring är mer komplex än att starta på blankt papper vilket i sin tur gör att det krävs att det finns ett värde i att bygga på det viset. Exempelvis att företrädaren är klassisk och dessutom välkänd.

Det gör det dock inte till "orealistiska pojkdrömmar" att arbeta på retroversioner. Däremot gäller det att det finns ett business case (att t.ex föreslå en retroversion av 1881 års Servia skulle t.ex knappast finna en marknad trots att hon var det första fartyget med elektrisk belysning i transatlantisk trafik).

I fallet United States är hotell lämpligast och sedan en nybyggd retroversion av henne.

På T2-fronten finns det möjligheter att bygga en retroversion men då får man släppa mycket mer på originaltroheten (i princip får man slopa tredje klass helt, andra klass publika utrymmen behålls men samtliga hytter modifieras och en ny typ av hytt med inredning baserad på t.ex "Stateroom B" tas fram som standard). Resultatet blir ett fartyg där de viktigaste publika utrymmena är identiska med originalet medan övriga delar (t.ex hyttkorridorer och hytter på D- och E-däck är totalt ändrade och inte ser ut som ursprunget).

Eftersom vi kan se retro som en växande rörelse (retrobilar och andra retroprodukter) är fartygsretro också något som kommer, d.v.s att konstant avfärda projekten à la skeptiker fungerar inte (jag antar att skeptikerna gapskrattat om man 1990 sagt att det är 2017 skulle finnas stereoutrustning som ser ut som 1950-talets dito också).

Det kommer att finnas ett retrosegment inom kryssningsvärlden - även att rederierna satsar på det som en "show off" - ett speciellt fartyg i flottan som kan skänka prestige åt resten.

Slutligen måste det påpekas att retroversionerna kan finnas i två versioner:

1. Fartyg med klassiska linjer och stil.
2. Fartyg som har de senaste linjerna men inredning av retrotyp.

I kategori 2 finns t.ex R-båtarna och Queen Elizabeth/Victoria. Disneys fartyg får också räknas hit, de påminner mycket om Italian Lines nyare tonnage i stilen.

SV: Johnny Sid / SAL igen....
« Svar #32 skrivet: 25 september 2017, 22:42:59 »
Sakligt och intressant inlägg ovan.
Att få snurr på ett nytt SAL när fartygen/fartyget väl är på plats är nog det minsta problemet. Marknaden finns och den ökar. Speciellt på den amerikanska marknaden är SAL fortfarande ett välkänt och aktat namn och segmentet man troligen kommer/måste lägga sig i är inte lika priskänsligt som massmarket.
Hemmahamn Göteborg får nog sträcka sig till några sommarresor till NY och kanske ngra norden/Norgekryss. Sedan blir det NY eller Miami som känns mest realistiskt.
Ritningarna är klart intressanta och storleken vettig. Som sagt så har de redan varit nere på Meyer samt etablerat samarbete med Tillberg och har haft gemensamma workshops mm (bla konferens på finlandsfärja:) ).

Utmaningen ligger i att få finansiärer och tillräckligt med kapital samt att en andra båt (Gripsholm) måste nog komma rätt snabbt efter K5.
Sid är ju knappast någon tungviktare själv vare sig i kryssningsbranschen eller näringslivet så det bästa just nu är nog om man kan knyta till sig någon "näringslivskändis" som kan vara med och sälja in projektet.
*
SV: Johnny Sid / SAL igen....
« Svar #33 skrivet: 26 september 2017, 10:16:17 »
Att SAL på något sätt, efter att ha varit borta från kryssningsbranschen sedan 1975, fortfarande skulle vara ett "välkänt och aktat namn" på den amerikanska marknaden, var väl ändå att vrida nostalgitänket ett varv för långt? Har runnit en del vatten på 42 år.

Min erfarenhet är att SAL, mer eller mindre, försvann ur branschens medvetande redan på 80-talet. Kommer ihåg att bland de sista som höll minnet vid liv, faktiskt var Cunard. Fast på ett indirekt sätt. Sagafjord, Vistafjord, Sea Goddess I och II, vimlade under en tid av fd personal från SAL, vilket bla märktes genom att man tog med sig de lite speciella yrkesbenämningar som fanns inom SAL. Till yttermera visso sköttes dessa fartyg ett antal år från ett kontor i New York. Med en svensk som högste chef.

Apropå nostalgi torde vidare marknaden för resor mellan Göteborg och New York vara i det närmaste obefintlig när det tar lika många timmar med flyg som dagar med fartyg. Det är ju ingen tillfällighet att det bara är Cunard som är kvar i den typen av trafik numera.





« Senast ändrad: 26 september 2017, 10:26:29 av Lars H »
SV: Johnny Sid / SAL igen....
« Svar #34 skrivet: 26 september 2017, 10:48:46 »
Tror säkert det finns marknad för 2-3 t/r resor GBG-NY i juli. Vad jag förstår så är det inte mer än så man har räknat med heller.
Ang SAL i USA så menade jag mer att bland den äldre stammen kryssningsresenärer så finns det nog ganska många som fortfarande känner till SAL. Självklart går det inte att bygga det nya SAL på ren nostalgi men en viss historik är nog inte fel att ha med i konceptet.
*
SV: Johnny Sid / SAL igen....
« Svar #35 skrivet: 26 september 2017, 11:30:38 »
Den äldre stammen består tyvärr numera nog mest av döingar.

Intressant i sammanhanget, när det gäller Cunards trafik, är hur många flygrädda som reser. Mig veterligt har man väl kanske ingen aning om andelen. Men åtskilliga, både amerikaner och européer är det. När jag rest med QE2 och QM2 har jag träffat på många som gjort sig stort besvär att nå antingen New York eller Southampton för att kunna resa till en annan kontinent. 

Men säkert ändå ingen större nisch för ett framtida SAL!

« Senast ändrad: 26 september 2017, 11:43:44 av Lars H »
SV: Johnny Sid / SAL igen....
« Svar #36 skrivet: 26 september 2017, 13:35:09 »
Att tro att SAL har ett starkt namn idag är önsketänkande, 42 år sedan de försvann...... i US skulle jag tom påstå att de idag är helt okända.
*
SV: Johnny Sid / SAL igen....
« Svar #37 skrivet: 26 september 2017, 13:44:46 »
Den äldre stammen består tyvärr numera nog mest av döingar.

Intressant i sammanhanget, när det gäller Cunards trafik, är hur många flygrädda som reser. Mig veterligt har man väl kanske ingen aning om andelen. Men åtskilliga, både amerikaner och européer är det. När jag rest med QE2 och QM2 har jag träffat på många som gjort sig stort besvär att nå antingen New York eller Southampton för att kunna resa till en annan kontinent. 

Men säkert ändå ingen större nisch för ett framtida SAL!

Sedan behöver man ju egentligen inte vara flygrädd heller utan det finns ju även den ack så viktiga faktorn "komfort" för att inte tala om "service". Även det enklaste av alla enkla passagerarfartyg erbjuder en komfort som inget flygplan kan komma i närheten av ens om man betalar extra för Business eller First Class.;)

Med tanke på hela dagens flygupplevelse (säkerhetskontroller, förbud mot ditten-datten etc) för att inte tala om ombordprodukten i många fall förvånar det mig inte en sekund att "en vecka på Atlanten" mycket väl kan vinna över "7 timmar i luften". Går jag till mig själv har jag utvecklat en viss "allergi" mot dagens "flygprodukt" (helhetsupplevelsen, d.v.s allting inkluderat från markservice till procedurer vid ankomst) att jag hellre korsar Atlanten per båt, framförallt om destinationen är en som har sådan service (NYC).

Man kan antingen spendera ett antal timmar som "boskap" ELLER resa i stil med hög komfort och allt. Plus att man slipper jetlag.

I SAL-fallet kan man dock konstatera att Göteborg-New York aldrig kan bli en huvudinriktning idag, det är kryssningar som gäller. Vad som kan tänkas är ju dock kombinationer av transatlantiska överfarter och kryssningsprogram (exempelvis Östersjön till/från Göteborg/Köpenhamn följt av transatlantisk överfart som slutligen följs av kryssningsprogram over there).

Nu ligger visserligen detta något utanför ramen för just SAL men jag måste säga att den dagen det finns lösningar för fartygsdrift som medger farter på 30-40 knop UTAN extrema driftskostnader och det ständiga krånglet med flyget fortsätter (mer och mer s.k säkerhet som leder till boskapsprocedurer och neddragen service etc) ökar möjligheten till att transatlantiska överfarter blir vanligare. Jag syftar då på avgångar varje vecka, minst.

Något som absolut skulle kunna bli en game changer är ett fartyg som kan avgå New York på fredagkvällen och docka i Southampton på måndag morgon (och vice versa).

SV: Johnny Sid / SAL igen....
« Svar #38 skrivet: 26 september 2017, 14:52:01 »
Den äldre stammen består tyvärr numera nog mest av döingar.

Intressant i sammanhanget, när det gäller Cunards trafik, är hur många flygrädda som reser. Mig veterligt har man väl kanske ingen aning om andelen. Men åtskilliga, både amerikaner och européer är det. När jag rest med QE2 och QM2 har jag träffat på många som gjort sig stort besvär att nå antingen New York eller Southampton för att kunna resa till en annan kontinent. 

Men säkert ändå ingen större nisch för ett framtida SAL!

Sedan behöver man ju egentligen inte vara flygrädd heller utan det finns ju även den ack så viktiga faktorn "komfort" för att inte tala om "service". Även det enklaste av alla enkla passagerarfartyg erbjuder en komfort som inget flygplan kan komma i närheten av ens om man betalar extra för Business eller First Class.;)

Med tanke på hela dagens flygupplevelse (säkerhetskontroller, förbud mot ditten-datten etc) för att inte tala om ombordprodukten i många fall förvånar det mig inte en sekund att "en vecka på Atlanten" mycket väl kan vinna över "7 timmar i luften". Går jag till mig själv har jag utvecklat en viss "allergi" mot dagens "flygprodukt" (helhetsupplevelsen, d.v.s allting inkluderat från markservice till procedurer vid ankomst) att jag hellre korsar Atlanten per båt, framförallt om destinationen är en som har sådan service (NYC).

Man kan antingen spendera ett antal timmar som "boskap" ELLER resa i stil med hög komfort och allt. Plus att man slipper jetlag.

I SAL-fallet kan man dock konstatera att Göteborg-New York aldrig kan bli en huvudinriktning idag, det är kryssningar som gäller. Vad som kan tänkas är ju dock kombinationer av transatlantiska överfarter och kryssningsprogram (exempelvis Östersjön till/från Göteborg/Köpenhamn följt av transatlantisk överfart som slutligen följs av kryssningsprogram over there).


Vi kan konstatera att det finns ETT fartyg som kör linjetrafik, och, mig veterligen gör man det mera som "image" än för det ekonomiska resultatet.

Hade det funnits lönsamhet hade givetvis fler gjort så.

I vårat fall, ett av världens största kryssningsrederier, kör man så lite Atlantkorsningar som möjligt, enbart när man måste repositionera fartygen.

Helt enkelt för att vi har betydligt sämre lönsamhet på dessa resor (lägre biljettpris, lägre "onboard revenue ".

SV: Johnny Sid / SAL igen....
« Svar #39 skrivet: 26 september 2017, 16:11:05 »
Den äldre stammen består tyvärr numera nog mest av döingar.

Intressant i sammanhanget, när det gäller Cunards trafik, är hur många flygrädda som reser. Mig veterligt har man väl kanske ingen aning om andelen. Men åtskilliga, både amerikaner och européer är det. När jag rest med QE2 och QM2 har jag träffat på många som gjort sig stort besvär att nå antingen New York eller Southampton för att kunna resa till en annan kontinent. 

Men säkert ändå ingen större nisch för ett framtida SAL!

Sedan behöver man ju egentligen inte vara flygrädd heller utan det finns ju även den ack så viktiga faktorn "komfort" för att inte tala om "service". Även det enklaste av alla enkla passagerarfartyg erbjuder en komfort som inget flygplan kan komma i närheten av ens om man betalar extra för Business eller First Class.;)

Med tanke på hela dagens flygupplevelse (säkerhetskontroller, förbud mot ditten-datten etc) för att inte tala om ombordprodukten i många fall förvånar det mig inte en sekund att "en vecka på Atlanten" mycket väl kan vinna över "7 timmar i luften". Går jag till mig själv har jag utvecklat en viss "allergi" mot dagens "flygprodukt" (helhetsupplevelsen, d.v.s allting inkluderat från markservice till procedurer vid ankomst) att jag hellre korsar Atlanten per båt, framförallt om destinationen är en som har sådan service (NYC).

Man kan antingen spendera ett antal timmar som "boskap" ELLER resa i stil med hög komfort och allt. Plus att man slipper jetlag.

I SAL-fallet kan man dock konstatera att Göteborg-New York aldrig kan bli en huvudinriktning idag, det är kryssningar som gäller. Vad som kan tänkas är ju dock kombinationer av transatlantiska överfarter och kryssningsprogram (exempelvis Östersjön till/från Göteborg/Köpenhamn följt av transatlantisk överfart som slutligen följs av kryssningsprogram over there).


Vi kan konstatera att det finns ETT fartyg som kör linjetrafik, och, mig veterligen gör man det mera som "image" än för det ekonomiska resultatet.

Hade det funnits lönsamhet hade givetvis fler gjort så.

I vårat fall, ett av världens största kryssningsrederier, kör man så lite Atlantkorsningar som möjligt, enbart när man måste repositionera fartygen.

Helt enkelt för att vi har betydligt sämre lönsamhet på dessa resor (lägre biljettpris, lägre "onboard revenue ".

Japp, samre lonsamhet och lagre revenue. men dom har blivit attans sa populara. For 15 ar sedan var det inte manga pa en sadan kryssning. Nu gar batarna fulla pa dessa kryssningar.
SV: Johnny Sid / SAL igen....
« Svar #40 skrivet: 26 september 2017, 16:53:08 »
Njaaaaeeeeh. Jag tror faktiskt att "nostalgi" har något för sig när det gäller både linjetrafik och kryssning. Så länge inte utbudet blir för stort. Se på Hurtigruten. Där har äldsta fartyget "Lofoten" genomgått en "make up" som innebär att man har skruvat tillbaka klockan till 1960-talet. Det är inte helt färdigt men målsättningen är att en resa skall innebära att man kliver in i en tid som låg 50 år tillbaka. Rakt igenom - inredning, matsedlar, besättningens uniformer ...... you name it.

Vad är resultatet kan undras. Jo - i dag är det nästan omöjligt att få hytt på Lofoten. Båten går utsåld resa efter resa, vinter som sommar. Med sina trogna fans som bas. Men självfallet skulle det inte funka med 11 gammelbåtar.

Ett annat tankeexperiment. Se på skärgårdstrafiken i Stockholm. Där har "Blidösund", "Storskär" och "Norrskär" sina fasta resande. Som minst sagt "boostar" turerna deras och fyller dem med nöjda resenärer. Men skulle hela skärgårdstrafiken skötas av gamla "ångpottor" skulle klagomålen stå himmelshögt.

Själv skall jag för "örtonde" gången resa med "Blidösund" på julturen till Blidö dagen före julafton. Samt insupa miljön och dra mig till minnes min barn- och ungdom medan jag gör slut på spänn.

Och visst tror jag på att en "revival" för SAL skulle kunna bli en succe. Med kanske 5-6 turer årligen Köpenhamn- Göteborg- Kristiansand- New York och åter. Med utbud för både lyx- och medelklassresenärer. Kanske med ett återupplivande av den klassiska "julbåten" som kronan på året. Med tre nationers kunder skulle det inte var otänkbart för en förnuftig försäljningsavdelning.

På toppen - ett smart uttänkt kryssningsprogram resten av året där man också erbjuder något som är lite vid sidan av de stora kryssningsrederierna. Som jag ser saken är det inte själva tanken som begränsar, problemet är snarare att få de rätta frontpersonerna. Synd att herrar Grönstedt och Ronne har passerat entusiaståldern.
« Senast ändrad: 26 september 2017, 17:02:58 av Donkeyman »
*
SV: Johnny Sid / SAL igen....
« Svar #41 skrivet: 26 september 2017, 17:00:14 »
Ja, man kan "konstatera" mycket men det säger inte nödvändigtvis allt om framtiden. På längre sikt finns det potential i den transatlantiska marknaden, dock inte i den meningen att det plötsligt fylls upp med en "massa" rederier utan snarare att det blir olika kombinationer av repositioneringar och itineraries där en crossing ingår som del.

Att det finns folk som är nöjda med hur dagens flygtrafik fungerar innebär ju dock inte att det inte finns underlag för alternativ även om det också kan "konstateras" att det krävs fartyg som klarar "avgång på en fredagkväll, ankomst måndag morgon" innan det börjar bli mer "mentalt tillgängligt" som komfortabelt alternativ till flyget. Dock skulle jag inte avskriva en sådan tanke helt, den tekniska utvecklingen går framåt och förr eller senare finns tekniken att hålla hög hastighet utan "extrem bränsleförbrukning" (d.v.s rimliga driftskostnader).

När det gäller K5 tror jag inte att hon kommer att göra särskilt många överfarter utan det blir främst kryssningstrafik och vissa repositioneringar över Atlanten.

Att jag är något kritisk mot flyget eller rättare sagt den byråkrati som det transportmedlet blivit beror på allt krångel (laptopförbudsförslag etc). Det är idag för mycket "krånglig boskapstransport" över det hela och om inte den utvecklingen på något vis får ny inriktning ser jag definitivt möjligheter för sjövägen.

*
SV: Johnny Sid / SAL igen....
« Svar #42 skrivet: 26 september 2017, 17:46:32 »
Njaaaaeeeeh. Jag tror faktiskt att "nostalgi" har något för sig när det gäller både linjetrafik och kryssning. Så länge inte utbudet blir för stort. Se på Hurtigruten. Där har äldsta fartyget "Lofoten" genomgått en "make up" som innebär att man har skruvat tillbaka klockan till 1960-talet. Det är inte helt färdigt men målsättningen är att en resa skall innebära att man kliver in i en tid som låg 50 år tillbaka. Rakt igenom - inredning, matsedlar, besättningens uniformer ...... you name it.

Vad är resultatet kan undras. Jo - i dag är det nästan omöjligt att få hytt på Lofoten. Båten går utsåld resa efter resa, vinter som sommar. Med sina trogna fans som bas. Men självfallet skulle det inte funka med 11 gammelbåtar.

Ett annat tankeexperiment. Se på skärgårdstrafiken i Stockholm. Där har "Blidösund", "Storskär" och "Norrskär" sina fasta resande. Som minst sagt "boostar" turerna deras och fyller dem med nöjda resenärer. Men skulle hela skärgårdstrafiken skötas av gamla "ångpottor" skulle klagomålen stå himmelshögt.

Själv skall jag för "örtonde" gången resa med "Blidösund" på julturen till Blidö dagen före julafton. Samt insupa miljön och dra mig till minnes min barn- och ungdom medan jag gör slut på spänn.

Och visst tror jag på att en "revival" för SAL skulle kunna bli en succe. Med kanske 5-6 turer årligen Köpenhamn- Göteborg- Kristiansand- New York och åter. Med utbud för både lyx- och medelklassresenärer. Kanske med ett återupplivande av den klassiska "julbåten" som kronan på året. Med tre nationers kunder skulle det inte var otänkbart för en förnuftig försäljningsavdelning.

På toppen - ett smart uttänkt kryssningsprogram resten av året där man också erbjuder något som är lite vid sidan av de stora kryssningsrederierna. Som jag ser saken är det inte själva tanken som begränsar, problemet är snarare att få de rätta frontpersonerna. Synd att herrar Grönstedt och Ronne har passerat entusiaståldern.

Nu är väl dina nostalgiexempel inte helt övertygande. Ångfartygen Storskär och Norrskär ägs tex och subventioneras av landstiinget till en driftkostnad som vida överstiger modert tonnage, vilket jag råkar väl känna till, och det kompenseras inte alls av försäljning av ångbåtsbiff. Under årens lopp har varken tex Mariefred eller Blidösund varit förskonade från ekonomiska problem. Att det sedan finns en viss kategori entusiastiska trogna resenärer, väger trots allt lätt desto större fartyg vi talar om.

Det vimlar ju inte precis av ångfartyg i världen. Inte ens av gamla kryssningsfartyg. Så något ekonomiskt tänk måste det nog bero på.

Apropå Grönstedt och Ronnes affärer, drar jag mig till minnes deras högtflygande nostalgiska planer 1978, att rusta upp vraket av det nedbrunna SS Waxholm. Man köpte det, fick publicitet, men sedan blev det inte mer. Nu har väl Strömma ingen ångbåt kvar även om man gör lite väsen av att Stockholm, NOG, hjälpligt skulle ta sig fram via ångmaskin. Annars har man motoriserat friskt. Trots allt nostalgiskt hojtande.
« Senast ändrad: 26 september 2017, 18:06:37 av Lars H »
*
SV: Johnny Sid / SAL igen....
« Svar #43 skrivet: 26 september 2017, 18:55:12 »
Glömde skam till sägas att SS Drottningholm är kvar hos Strömma som ångfartyg. Men jag vet inte om man har särskilt många entusiaster som regelbundet reser.
SV: Johnny Sid / SAL igen....
« Svar #44 skrivet: 26 september 2017, 21:20:42 »
Intressant i sammanhanget, när det gäller Cunards trafik, är hur många flygrädda som reser. Mig veterligt har man väl kanske ingen aning om andelen. Men åtskilliga, både amerikaner och européer är det. När jag rest med QE2 och QM2 har jag träffat på många som gjort sig stort besvär att nå antingen New York eller Southampton för att kunna resa till en annan kontinent. 

Det vore intressant och veta vad denna resenärskategori tycker om den formella klädkoden ombord på Cunard. Deras intresse är ju bara att transportera sig från A till B. Att då behöva dra med sig en ytterligare resväska eller två med smoking ock kostym (eller klänningar) som bara skall användas ombord på transportmedlet måste ju vara ett irritationsmoment för rena transportresenärer misstänker jag. En mer avslappnad miljö ombord kanske skulle locka ännu fler transportresenärer..?