*
SV: Johnny Sid / SAL igen....
« Svar #30 skrivet: 20 augusti 2017, 10:47:55 »
Helt bortsett från det här drömprojektet, är det ohyggligt svårt att ta sig in på kryssningsmarknaden med bara ett fartyg och utan en uttalad plan om ytterligare expansion. Åtminstone om det inte gäller någon mer utpräglade nischverksamhet.

Typiskt är istället, att nyetablerade rederier likt exvis Virgin och Viking Cruise, beställer ett antal fartyg, som levereras i snabb takt, när man väl bestämt sig för att gå in på marknaden.

*
SV: Johnny Sid / SAL igen....
« Svar #31 skrivet: 20 augusti 2017, 14:12:03 »
Intressant att debatten kom igång.

När det gäller United States och trafik är naturligtvis det stora problemet att fartyget kräver totalombyggnad men även anpassningar såsom livbåtsplacering etc vilket gör att det dels blir extremt kostsamt att ta fram en fungerande konstruktion, dels själva byggnationen. Klart dyrare än att bara starta på blankt papper. Därav stöter alla projekt som syftar på att få ut henne på havet för egen maskin på rejäl patrull.

När det gäller K5 talar vi om ett nytt fartyg "i stil med K4/5" snarare än ett försök att skapa en "modern K4". Detta gör att projektet inte är lika komplicerat som United States eller T2. Det skulle gå att relansera SAL som ett rederi i lyxsegmentet men det kräver samarbete med investerare och någon existerande rederikoncern.

Sedan noterar jag att skeptikerna förvirras när det gäller dessa koncept inklusive det jag skrev om en "QM2 om 50 år".

I praktiken handlar projekten om vad man kan kalla retroversion eller möjligen "kritisk rekonstruktion" - alltså inte att man dammar av originalritningarna, gör lite modifieringar här och där (t.ex byter originaldieslar mot dieselelektriskt maskineri) och så vips har vi ett fartyg av 1966 års modell i moderniserat utförande.

Vad det i praktiken handlar om är helt moderna fartyg rent tekniskt, med senaste materialen och byggmetoderna för att inte tala om utrustning men som har en linjeföring och inredning som anknyter till originalen utan att allting ombord är "exakta kopior". Man kan t.ex tydligt se att K5 är ett modernt fartyg även om linjeföringen bygger på K4.

Skulle man bygga en "QM3" i stil med QM2 i framtiden blir det något liknande - alltså ett fartyg med state-of-the-art teknologi från 2040 men som utseendemässigt och stilmässigt liknar företrädaren på ungefär samma sätt som 2an har stildrag som dels anknyter till QE2 men även France och Normandie.

Ifråga om driftsekonomi kan man konstatera att en modern retroversion normalt placeras utanför massmarknadssegmentet, d.v.s maximal passagerarkapacitet är inte eftersträvansvärt utan rederiet lägger sig på en lägre nivå (t.ex 800 pax) och anpassar sig därefter. Således går det utmärkt bra att bygga ett fartyg där inte däckshuset sträcker sig hela vägen ut till aktern (vissa motargument har ju handlat om just detta).

Det är ju dock ett faktum att en retroversion med klassisk linjeföring är mer komplex än att starta på blankt papper vilket i sin tur gör att det krävs att det finns ett värde i att bygga på det viset. Exempelvis att företrädaren är klassisk och dessutom välkänd.

Det gör det dock inte till "orealistiska pojkdrömmar" att arbeta på retroversioner. Däremot gäller det att det finns ett business case (att t.ex föreslå en retroversion av 1881 års Servia skulle t.ex knappast finna en marknad trots att hon var det första fartyget med elektrisk belysning i transatlantisk trafik).

I fallet United States är hotell lämpligast och sedan en nybyggd retroversion av henne.

På T2-fronten finns det möjligheter att bygga en retroversion men då får man släppa mycket mer på originaltroheten (i princip får man slopa tredje klass helt, andra klass publika utrymmen behålls men samtliga hytter modifieras och en ny typ av hytt med inredning baserad på t.ex "Stateroom B" tas fram som standard). Resultatet blir ett fartyg där de viktigaste publika utrymmena är identiska med originalet medan övriga delar (t.ex hyttkorridorer och hytter på D- och E-däck är totalt ändrade och inte ser ut som ursprunget).

Eftersom vi kan se retro som en växande rörelse (retrobilar och andra retroprodukter) är fartygsretro också något som kommer, d.v.s att konstant avfärda projekten à la skeptiker fungerar inte (jag antar att skeptikerna gapskrattat om man 1990 sagt att det är 2017 skulle finnas stereoutrustning som ser ut som 1950-talets dito också).

Det kommer att finnas ett retrosegment inom kryssningsvärlden - även att rederierna satsar på det som en "show off" - ett speciellt fartyg i flottan som kan skänka prestige åt resten.

Slutligen måste det påpekas att retroversionerna kan finnas i två versioner:

1. Fartyg med klassiska linjer och stil.
2. Fartyg som har de senaste linjerna men inredning av retrotyp.

I kategori 2 finns t.ex R-båtarna och Queen Elizabeth/Victoria. Disneys fartyg får också räknas hit, de påminner mycket om Italian Lines nyare tonnage i stilen.